Not a so sunny Sunday

Jag har väl inget att säga idag, egentligen, mer än att min pojkvän kommer hit idag och ska träffa den dära päronen. Jag tror jag dör lite, eller åtminstone svimmar. Ja, och sedan så åker jag med honom hem. Det blir mysigare! ^^

<3

Om det är menat att bli, så blir det så oavsett <3

Om det är menat att bli, så blir det så oavsett <3

Bästa bild!

Eftersom året snart är slut måste vi ha en bästa bild:


Redigrat: 
Inte alls för att jag har typ fem bilder på telefonen och det är skrivit därifrån. 
Mmh. men fin är den. 

På avstånd

En del människor älskar man bättre på avstånd

En del är snyggare

En del har kemi

En del saknar allt. Men kommer fram när de står nära istället för långt bort. När du kramar omsorgsfullt och kysser på pannan

Älskling

Det svåra

Det svåra är inte att bli kär. Jag kan bli kär i någon på stan, genom att endast se på personen. Nästan iallafall. Sån är jag. En hopplös törstande romantiker.

Det svåra är inte att fånga en snygg kille. Det svåra är att kunna behålla honom. Att få honom att älska dig på ett sådant sätt som gör att han inte vill ha någon annan, att han aldrig vill det. Det är den riktiga kärlek. Den som kan skriva en bok som funkar på alla borde få nobelpriset. På riktigt.

För hur gör man när det inte går att kämpa längre, trots att man av hela hjärtat tror det är riktigt kärlek, lägger man sig ner och gråter och hoppas relation klarar det? Ja kanske. Om inte, är det inte riktigt kärlek då?

För mig är riktigt kärlek, när man älskar någon och alltid kommer göra det oavsett. Oavsett om man är tillsammans eller inte.

Och så hände det

Och så hände det, det som aldrig skulle hända igen. Kärlek. Japp. Jag är kär. Och inte i kärleken.

Får sånt är livet. Det som aldrig kommer hända, ja, det händer ändå, speciellt om man verkligen inte vill det. Då händer det så mycket att man bara måste hänga med på det.

Man måste bara älska fina vänner

Som frågar hur det är varenda dag, som erbjuder sig att komma med lite mat när man är det känns som om man är offret för en stenjobbig sjukdom.

Som säger att de saknar en, som vill hitta på saker, som håller hand och pussas(och inte bara i dåliga tider)

Man måste bara älska fina vänner

Som kramas varje gång som ses, som inte blir arga när man smittar de med förkyldning eller pratar om samma sak i hundra år, som säger du kan ringa mig när som helst mitt i natten också.

Som bara finns där fast de är långt bort. Som aldrig slutar älska, som förstår att man inte orkar vara på topp jämt, som förlåter, som älskar <3

Du

Tar emot mig med så öppna armar ingen har gjot tidigare. Du låter mig vara mig, fullt ut och trots det verkar du tycka om mig, konstigt nog.

Jag kan inte låta bli att tycka om dig jätte mycket, trots att jag är livrädd att du en dag ska vakna upp och säga något i stil med hur kunde du tro att jag tyckte om dig?!

Jag blir så ledsen

Tänkt på det här med utseende, med bmi och med ideal ett tag nu. Jag väger lite, kanske lite för lite för mitt eget bästa. Det är inget jag har valt, inget jag har kämpat för. Det bara är så. Precis som en del väger lite för mycket för deras eget bästa ur hälsoperspektiv, kanske inte psykiskt.

Om någon påpekar att någon annan är lite väl mullig, för personen som har yttrat sig en blick som kan döda. Speciellt om det är en betydligt smalare person som har yttrat sig. Den personen får förutom en blick som kan döda också en blick som synare uppifrån och ned med attityden lätt för dig att säga. Blir ledsen varje gång detta händer. Blir mest ledsen för att det är ett så känsligt ämne.

Jag brukar på grund av det aldrig kommentera någon annans vikt, oavsett om personen i fråga räknas som smal eller tjock. Men trots det verkar det helt okej för andra människor att påpeka att jag bör äta lite mer och lägga på mig lite mer fett. Säger de så för att de är avundsjuk, ja kanske. Säger de så för att de verkligen tycker att jag skulle passa bättre i det, ja kanske. Säger de så för att de vil mig väl, ja kanske. Men jag bryr mig inte vilket, det är irriterrande ändå att det är okej att säga att någon är för smal men inte för tjock.

Varför ska jag trippa på tå för att inte trampa på andra när det är okej för samma människor att trampa på mina tår om samma sak, bara omvänt?

Ovasett om vad man väger kan man haft problem med vikten tidigare och varit grovt överviktig eller underviktig. Det är som ett slag rakt i ansiktet när man har kämpat sig ifrån det. Och ett slag tillbaka i den riktningen oavsett vikt. Döm aldrig utsidan innan du  sett insidan <3

Min tur

Tror det är min tur nu. Och då menar jag inte att det är min tur att bli sjuk. Bara för att jag har ont i halsen. Utan jag menar min tur att bli kär. På riktigt på två veckor som karaktärerna i hur många filmer som helst blir. I alla fall Dear John och Älska mig igen!

Ja, det är mysigt! Tack för att du fråga :) <3

"vi var hösten"

Hösten skulle bli så bra
sedan regnade den bort.

Det skulle vara vi varje dag
sedan blåste löven av träden.

Löven var i vackra färger,
vackrare än oss i alla fall.

De singlade ner på marken,
och blev trampade på till en sörja.

Sedan låg de på marken
där de ruttnade bort.

Så här kan det gå en tisdagskväll.

http://www.poeter.se/Las+Text?textId=1683304

Det blir en bra helg

Eller det blir en bra fredaglördagsöndagmåndag. Alltså mer än en helg. :DDDDDDD

Du är det finaste jag vet

Just nu iallafall!

Underbar. Vacker. Mysig. Underbar. Gosig. Snäll. Omtänksam. Fin. Bra. Bättre. Bäst. Rddhj vgökfdg. Underbar, sa jag det?

Mm som i underbar.

Lovely! :D

Våga vara den V

Vi stirrar på varandra evighets länge och jag kan höra hur sekunderna tickar i mitt huvud. Jag vänder bort blicken. Han vänder bort blicken. Jag sneglar och han sneglar. Jag flinar och han skrattar långt. Jag skriker ut ett skratt och han viker sig av skrattet i magen.
    Låten tar slut och det enda som hörs i rummet är mitt ekande skratt som slår mot först den ena väggen och sedan nästa och därefter nästa igen samtidigt som ljudet avtar lite för varje törn det får. Det tar inte slut trots att jag har stängt munnen. Han ser fortfarande plågad av skrattet även om han sitter rakar bredvid mig än kungen någonsin har gjort på ett foto.
   "Pinsamt" kvidder någon fram vid väggen mittemot.
    Nästa låt börjar och allt är redan glömt när andra tonen har spelats.
   

Mm...

Och du kramade mig stenhårt. Som man bara gör när man vill att någon ska vara kvar två minuter till. Så gjorde du.

Fiction

= påhittat = noveller och dikter som finns här. Punkt. Slut. Nu kan folk sluta bli arga och ta åt sig.

Skratta istället eller gråt om det är så det känns. Men var inte arg på mig jag är bara förmedlaren av vad många människor tänker.

Allt för idag

är en länk. Men en bra sådan.


"Jag har något att bekänna

Du var bättre för mig
än vad jag någonsin kommer att var för någon
trots det lämnade jag dig vid altaret
när du anstängde dig
för att vi skulle fungera"


http://poeter.se/Las+Text?textId=1674714

Våga vara den IV

Det är helg igen och det är samma människor igen. Det är fest igen, men det är uppenbart, fest och helg är samma sak. Åtminstone i min krets.
   Där står han. Pratar med en annan tjej. Schysst. Fast det gjorde han säkert redan förra lördagen, men då såg jag det inte. Då gjorde det inget. Jag vänder mig bort, det här är inget jag vill se.
    Där står de, där står de och här står jag. Själv. Som en nobody. Musiken pumpas ut genom högtalarna och in i kroppen på mig, jag känner det i ådrorna, hur musiken dunkar men jag hör den inte. Jag är inne i min tankar. Sluta deppa skriker de åt mig själv, det är fest!
    Men jag vill inte.
    Jag vill deppa. Jag tar en öl ur kylen. Vet inte vems det är, vet inte om jag bryr mig heller. Sjunker djupt ner i soffan och fastnar med blicken bortanför alla dansande par. Och tänker på inget. Låter tankar om inget glida genom huvudet utan meningen.
    "Hej" säger någon. "Hej" svarar jag utan att reagera. "Är det ledig här?" fortsätter någon. "Ja" svara jag fortfarande med tomhet i rösten.
     Jag glider åt höger i soffan och vaknar till. Det sitter någon där. "Hej" tjuter jag ut förvånat. "Hejhej" säger han igen och tittar på mig som om jag är en idiot. Och just nu så är jag nog det också.

Jag vet

Det här är bäst:

Mörkt - Veronica Maggio

Säg till alla de andra
att de inte kan stanna här
Simbassängen är stängd nu
Låtsas att vi har glömt nåt kvar

Vatten av silke, flyter på rygg som barn
Allt är turkosblått, luften är kall och klar

Det är för mörkt
Det är för mörkt, så mörkt
Tusen, miljoner, miljarder ser oss fast det är så mörkt

Jag får låna din tröja
torkar av mig så gott det går
Solen kommer å dröja
dina läppar är nästan blå

Hänger på kanten
vill aldrig mera hem
Rör oss mot rummet
det är för kallt min vän, i vattnet

Det är för mörkt
Det är för mörkt, så mörkt
Tusen miljoner miljarder ser oss fast det är så mörkt

Det är för mörkt
Det är för mörkt, så mörkt
Tusen miljoner i staden ser oss fast det är så mörkt

Jag är rädd för att dyka
Mina ben är för bleka
Pratar utan att lyssna
och glömmer att andas
Vi är nog lite lika
Ingen kommer ge vika
Vakten kommer å ringa
och då får vi springa, springa, springa
Springa, springa, springa

Det är för mörkt
Det är för mörkt, så mörkt
Tusen miljoner miljarder ser oss fast det är så mörkt

Det är för mörkt
Det är för mörkt, så mörkt
Tusen miljoner i staden ser oss fast det är så mörkt

Tisdagar kan vara bra

Veronica maggio på repeat och magtröja. Jag säger bara mm... Nu är det bra!

Att göra det omöjlig

Att försök beskriva något obeskrivbart

Att vakna med ont i magen efter saknad av något man inte vet om att man saknar

Att vara sig själv men ändå falla på snubbeltråd hela tiden

Att vara fantastisk utan anledning

Att göra det omöjliga

Insikt!

Jag läser andra bloggar och inser att jag borde skriva själv, lägga ner tid på min egen, göra den vacker och fin. Bry mig om den och älska som mitt eget barn. Men det gör jag verkligen inte. Jag tänker att jag borde skriva ett peppinlägg för att väg upp mot de deppiga. Att jag borde lägga upp ett par fina bilder som jag inte har tagit och än mindre redigerat i Photoshop-eftersom jag inte ens äger det. Men sedan så tänker jag varför? För vem? för vad? när jag ändå inte har lust.

Varför vara någon som jag inte är, när det enda som krävs av mig är att jag är jag?

Ibland måste man bara...

... leva trots man är halv på insidan.

... älska även om hjärtat säger nej

... fortsätta hur hårt motvinden än blåser

Första gången från mitt eget hjärta och huvud

Att förklara för någon att det inte alltid är rätt eller fel. Vitt eller svart, utan den där utklyscherade gråskalan i mitten som gäller. Det finns fler alternativ än; jag tycker om dig eller inte. Ni förstår, jag är ung, och då blir saker fel. Det  blir upponedvänt, bakvänt, ut och in men oftast löser det sig och på något mirakulös sätt blir de flesta människor bra människor. Det tar bara lite längre tid för vissa! Kanske tillhör jag dem som tar längre tid på sig. Men låt mig ta tid då. När jag är runt 40 kanske, någon ska sparka till mig där bak och ryta åt mig att öka takten och få något gjort i livet! Men nu - låt det glida

Men det här är dealen nu, det är september, sommaren är precis slut och kvällarna kommer fortare och jag hinner inte göra någonting på dagarna längre trots att de tidsmässigt är lika många timmar. Efter en fantastiks rolig sommar är det inte konstigt om man blir höst deppig. Det hände mycket bra, väldigt mycket bra! Men det var även många dagar, väldigt mång dagar med tårar. Jag vet inte hur jag ska få en bra övergång till det som var dåligt och varför jag borde få ha min tid bara. Men det ska jag.
     Det fans dagar jag inte orkade gå upp ur sängen, oftast söndagar, jag bara låg där sms och ignorerade livet, låtsades att problem skulle lösa si själva, att någon annan skulle fatta de svåra besluten i mitt liv. Men så fungerar det inte, det trodde jag väl egentligen inte då heller, en trots det så orkade jag inte ta mig upp ur sängen och det berodde på att; jag varit ute dagen innan, hade sovit lite, ätit lite, och andra dåliga saker man gör när man är ute. Men framförallt för att jag saknade någon, A som i anonym. Det är kille en bästa vän och någon jag delade allt med tills en dag då vi inte delade något längre. En av de sakerna som jag ofta tänkte på när jag låg och vred mig i sängen var hur saknade jag, vad saknade jag. Framför allt var det två saker jag kom fram till. Ett, jag saknade någon att krama ibland, speciellt sent på kvällarna. Två, jag saknade att vara med a, inte alls på ett sexuellt sätt, utan bara prata.
      Därför tog jag tag i det, träffade honom och pratade. Det var trevligt och hemskt på samma gång. Jag skrattade och grät om vartannat. Den eftermiddagen när jag kom hem, försent till i egen fest, visste jag bara att vi var tvungna att testa igen även om det skulle vara svårt, även om det skulle göra ont, även om det skulle falla ännu fler tårar. Men det var det värt, det var det verkligen. Jag sa till honom den dagen att man aldrig träffar någon vettig ute på krogen. Men den kvällen gjorde jag det, någon som verkade vettig.
        Dagen efter var jag helt säker-vi var tvungna att gå vidare. Även om jag visste det då tog det nästa två månader för mig att säga det, att öppna munnen och utrycka det jag kände. Det gick inte att börja om. Det är inte okej, att överge någon på det visset och sedan tro att allt går att ändra tillbaka som inget har hänt utan. Nu känns det bra(bättre), bara för att sommaren gav mig något annat.

Han jag träffade den kvällen kan vara k, kompis, fick mig att se, att leva, att upptäcka att det fans andra killar. Även om de inte var likadana var de minst lika bra på andra sätt.

Fredagen den 13 imorgon

Men frågan är om det kan bli värre nu!

Plugg igen

Det är vad jag gör! Pluggar, äter och sover. Typ. Roligt liv.

Spöklikt

Jag hatar det. Att åka tåg på natten, eller när det är mörkt, iallafall. Att sitta ensam i en kupé och bara ha två alternativ; att stirra ut i den bläcksvarta skogen eller ner i det skakande och ljudfyllda golvet.
    Skogen är tyst och det enda som hörs är vi, tåget som susar fram. Jag vet vart jag ska gå av - alltså vet jag vart vi är på väg men ändå känner jag mig alltid lika ängslig över att fara rakt in i mörkret. In i det okänd. Jag skulle inte säga att jag är rädd för mörker och inte heller för det okända. Men det säger väl alla? Trots att vi alla(mer eller mindre) vill kontrollera omvärlden.
     Jag menar bara att jag skulle känna mig tryggare om jag fick veta motgångarna och medgångarna på vägen, på förhand.

31 Augusti 2013

Jag älskar dig, men jag vet inte vem du är

Blåbär

Sylt på gång!

Halvfärdigt-halvdant

Det ligger ett halvfärdigt blogginlägg om det jag lovade! Sorry. Igen. Lovar verkligen inte imorgon. Då ska jag börja plugg på riktigt. Peace out <3

Jag avslutar med en random bild på en fin kjol.

Hej. Förlåt.

Satt och läste lite andra bloggar alldeles nyss och sedan insåg jag att min egen då? Den har jag inte kollat till på ett tag. Och nu när jag loggade in var det mycket längre sedan än jag trodde. Förlåt. Ska försöka bättra mig :$

Den senaste veckan har jag ätit pizza samtidigt som jag firade henne för hon fyller gammalt nu. Innan dess handlade jag en present till henne. Sedan har jag varit på andra kalas för andra människor som fyller gammalgammalt och betydligt yngre än så. Dock köpte jag ingen present till dom, det fixade sig ändå.

Jag har gjort andra saker än att gå på kalas. Typ, sett på utebio, det var "en oväntad vänskap som visades" och innan dess ett antal kortfilmer. Ganska trevliga. Åtminstone var sällskapet väldigt trevligt. Sedan så hamnade Jessica hemma i min säng ;). Hur? ja det vet jag inte riktigt, men trevligt det också!

Dessutom har jag köpt ett par nya skor den här veckan. Åkt hem. Eller åkt från hem till hem, jobbigt det där och nästa veckan börjar skolan men innan dess tänkte jag skriva en ny del av "våga vara den". Håll ut så hörs vi snart!

Sista

Dagen på jobbet imorgon! Måste vara riktigt taggad eftersom jag packade väskan redan idag ;)

Så här är det punkt

När jag blundar då ser jag dig framför mig. Jag kan se varje ansiktsdrag lika tydlig som när man noggrant studerar ett fotografi. Jag kan höra dig prata, jag kan höra dig skratta, så där ljudlöst som du brukade göra och ett leende över hela anisktet. Det var vackert. Du är vacker. Jag kan till och med se din personlighet ibland.
        Jag försöker av hela mitt hjärta att komma vidare. Att gå vidare som de säger. Jag har gömt allt som jag har som påminner om dig i min lägenhet, raderat ditt nummer från telefonen. Slutat pratat med dig helt på flera månader trots att mitt hjärta har gått sönder långt tidigare. Slängt ut balfotot i en flyttkartong i förådet. Men vad gör det när allt, allt det här ändå finns kvar i huvudet. Jag gör allt för att komma vidare, men det går inte.
          Jag kan fylla upp tystnad, ensamhet med någon annan för ett tag men jag tröttnar lätt. Jag fyller upp, plannerar, organiserar och har att göra varje minut varje dag för att slippa tänka, för att kunna tränga bort att jag saknar. Ibland så tänker jag på hur duktig jag är som inte saknar.
       Sedan bryter det loss, helvetet, och jag gråter igen, så jag knappt kan andas. Igen och igen. Nu har det gått nästan 12 månader, ett år, längre tid än många andra fysiskt har varit ihop med någon. Jag är så himla glad över fina vänner man bara måste älska som har kramat och förståt.
          Det är inte så att jag inte vill, jag vill verkligen gå vidare, må bra och ha ett fantastiskt liv varje dag.
           Men jag undrar bara hur kan någon vara så okänslig att bara be mig att gå vidare. Så självupptagen, att bara be mig att lämna det som var mitt liv bakom mig. Så egocentrisk att inte ens försöka trösta mig när jag har förlorat min framtid.

Va min vän mot mig, utan killar. Älska mig och ge mig uppmärksamhet för den jag är. Låt killarna(eller tjejerna för den delen ;)) vänta! Vänner först och så är det bara. Det är och kommer alltid vara min åsikt. Men trots allt ont är det de här sist som gör mest ont. Värker och skaver på hjärtat.

Tror det inte behövs någon rubrik här.

Våga vara svag det gör dig stark

Oskar Linnros

Den mannen, vart ska man börja liksom. Finns inget som är bättre än det andra eller alltså, allt är bara bra. Punkt slut. Konserten i Lördags är kanske en bara början trots allt.
        Det var tyst när det skulle vara tyst i vittnelåten och jag och jessy gjorde tysttecknet. Och så höll han ut på det i hundra år och sa "Vi har inte bråttom", ärligt talat vet jag inte hur många gånger han sa det den kvällen. Det var bra, men inte bäst. Haha vi fick lite Oskar Linnros bakterier på oss och det var mer än trevligt. Han spelade den låten som var försvunnen, som vi aldrig, aldrig trodde vi skulle höra. Hel galet att vi hade sagt det samma dag och så spelade han den. Pistol, heter låten för övrigt.

En mycket relevant bild. Tog bort pris och så, tänkte att det kanske inte var allt för kul att se ;)

En osann tanke

Jag tror att det är syrsorna som surrar när det bara är min tinnitus. Men vad spelar det för roll så länge det är vackert?

2013-08-04

Något skrivet för hundra år sedan känns det som, men ändå så finns känsla kvar

Jag är rädd

Så rädd för kärlek

Att jag hittar på ursäkter

För att slippa umgås med dig

 

Jag söker up fel

På vårt förhållande

För att jag ska ha sista ordet

I ett spel där jag är enda medspelaren

 

Jag skriker högt

Och du håller om mig

Jag gråter högre än skriket

Och du håller om mig hårdare

 

Jag är rädd

För att förlora dig

I spelet jag spelar med mig själv

 

Innerst inne

Vill jag ha bara dig

För mig själv resten av livet

Bara en tanke

Cool lungt och ko lunk, det är väl nästan samma sak!!??!??

Det är ju väldigt kul om man svara ko lunk istället för cool lungt på frågor som: går det här bra istället? Eller så.

Jag skrattar iallafall. Första gången skratta jag så jag fick ont i magen!

Ny del

Kommer troligtvis en ny del av "våga vara den" ikväll eller imorgon. Skulle bara säga det. Hej.

Lördagskväll

Dricker vin och sånt fint man kan göra på en lördagskväll.

En klyscha

men ändå så sann:  Jag kommer ihåg den första dagen vi träffades som om det var igår, trots att det var flera år sedan nu.

Hur många gånger har inte den mening yttrats i kärleksfilmer? Men trots det fortsätter alla att använda den. Kanske för att det är sant. Kanske för att det låter bra. Kanske för att personen inte har något annat, bättre att säga. Vilket som än är fallet så är det en klyscha. Så uttjatad men ändå så bra.

Andra

kommentaren såg jag idag och minst lika glad för den som för den första! Tack gulligull och så. <3

Alltså,

Så jag känner nu...ffhkdasxcfevnopkdfgvjjggfhji......gsaxcnmlöklasddfhhjkköääasdyilåä

Att vilja

bli något nästintill ouppnåeligt. Men ändå inte ge upp. Det är en stark tro på hoppet, enligt mig.

Hej Håkan

Eller Håkans film, eller en film baserad film på honom. Vilket fall är det bio med Rebecca.

2013-07-22

Jag är livrädd för att du ska få mig att känna något som är bättre än vad jag kände med honom. Och det för att jag inte än, inte riktigt än har vågat släppa taget.

Första

kommentaren igår. godkände den igår kväll. Det känns bra och viktigt och allt sånt där. HEJA PÅ. Tummen upp,och lyckotjut.

En sådan där dag

med sol som bara inte kan förstöras. En dag utan innehåll, egentligen, men ändå är det fullt upp. En sådan där dag som jag gillar.


Bara så som det ser ut när det är sol

En passerad tid

Hitta några gamla skrivböcker. Har någon gång, antagligen för ett par år sedan, skrivit ner saker som:

Jag undrar:
är jag

huvudrollen
eller
birollen

i ditt liv

Det jag lyssnar på nu

Lars Winnerbäck:

En bild utan mening

"När du får spring I dina ben
Och jordens dragningskraft är klen
När du är I luften
Kom ihåg mig då

...

När du har varit I alla vrår
Och du har testat allt som går och
När du tröttnat
Kom ihåg mig då"


Håkan Hellström:

"Jag kommer älska dig när jorden gått under
För jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig"

"Folk viskar om oss, säger att vi inte hör ihop."


Något jag tror vi alla har känt någon gång eller hoppas att vi kommer få människor runtomkring oss att tänka om oss. Åtminstone jag kan känna igen mig i dessa ord som är otroligt vackra när de är nerskrivna.

Så här känner jag nu...

gbfudihjefdkyutcrree56fkdkbv wioe oejidl öqsladv hkm  jwkfvn c e,si4våe 9fp4i3yg52ro59toi

En dag som andra men ändå så olik

Lite flädersaft i kylen och inget särskilt. Det är så livet är nu. Inte mycket speciellt och spexat bara det vanliga och en extra kram. Bara jobbet och ett sms som trillar in när jag precis stigit innan för dörren. Inget särskilt alls men ändå dansar jag runt på spikfria parkettgolv till behagligt hög musik som dunkar i blodet.
                          Livet flyter på fortare än vattnet i den brusande älven. Det känns som om att varken stenar eller deltan kommer uppstå som förstör rytmen vatten har. Istället kommer det bara att flyta på lättare desto längre tiden går. Aldrig kommer det en sjö där vattnet försvinner spårlöst i alltid kommer älven att fortsätta rinna i oändligheten. Det är så det känns nu.
                      

Saknad

Saknar de jag älskar. Saknar de jag tycker om. Idag är en dag av saknad som söndagar brukar vara. En dag av saknad och en kväll av kärlek!

En mycket vacker outfitbild en dag då jag skulle vara finare.

Test! Test! Testar av det här.

Hej!hej!Hej! som på konsert.
Det är  ingen som svara och sen gör någon det trots allt.

Jag tänkte skriva om allt och inget, men mesta dels om allt. Med ord som för mig är vanliga ord som i rätt ordning blir vackrare än man vid första anblick kan tro.