Att göra det omöjlig

Att försök beskriva något obeskrivbart

Att vakna med ont i magen efter saknad av något man inte vet om att man saknar

Att vara sig själv men ändå falla på snubbeltråd hela tiden

Att vara fantastisk utan anledning

Att göra det omöjliga

Insikt!

Jag läser andra bloggar och inser att jag borde skriva själv, lägga ner tid på min egen, göra den vacker och fin. Bry mig om den och älska som mitt eget barn. Men det gör jag verkligen inte. Jag tänker att jag borde skriva ett peppinlägg för att väg upp mot de deppiga. Att jag borde lägga upp ett par fina bilder som jag inte har tagit och än mindre redigerat i Photoshop-eftersom jag inte ens äger det. Men sedan så tänker jag varför? För vem? för vad? när jag ändå inte har lust.

Varför vara någon som jag inte är, när det enda som krävs av mig är att jag är jag?

Ibland måste man bara...

... leva trots man är halv på insidan.

... älska även om hjärtat säger nej

... fortsätta hur hårt motvinden än blåser

Första gången från mitt eget hjärta och huvud

Att förklara för någon att det inte alltid är rätt eller fel. Vitt eller svart, utan den där utklyscherade gråskalan i mitten som gäller. Det finns fler alternativ än; jag tycker om dig eller inte. Ni förstår, jag är ung, och då blir saker fel. Det  blir upponedvänt, bakvänt, ut och in men oftast löser det sig och på något mirakulös sätt blir de flesta människor bra människor. Det tar bara lite längre tid för vissa! Kanske tillhör jag dem som tar längre tid på sig. Men låt mig ta tid då. När jag är runt 40 kanske, någon ska sparka till mig där bak och ryta åt mig att öka takten och få något gjort i livet! Men nu - låt det glida

Men det här är dealen nu, det är september, sommaren är precis slut och kvällarna kommer fortare och jag hinner inte göra någonting på dagarna längre trots att de tidsmässigt är lika många timmar. Efter en fantastiks rolig sommar är det inte konstigt om man blir höst deppig. Det hände mycket bra, väldigt mycket bra! Men det var även många dagar, väldigt mång dagar med tårar. Jag vet inte hur jag ska få en bra övergång till det som var dåligt och varför jag borde få ha min tid bara. Men det ska jag.
     Det fans dagar jag inte orkade gå upp ur sängen, oftast söndagar, jag bara låg där sms och ignorerade livet, låtsades att problem skulle lösa si själva, att någon annan skulle fatta de svåra besluten i mitt liv. Men så fungerar det inte, det trodde jag väl egentligen inte då heller, en trots det så orkade jag inte ta mig upp ur sängen och det berodde på att; jag varit ute dagen innan, hade sovit lite, ätit lite, och andra dåliga saker man gör när man är ute. Men framförallt för att jag saknade någon, A som i anonym. Det är kille en bästa vän och någon jag delade allt med tills en dag då vi inte delade något längre. En av de sakerna som jag ofta tänkte på när jag låg och vred mig i sängen var hur saknade jag, vad saknade jag. Framför allt var det två saker jag kom fram till. Ett, jag saknade någon att krama ibland, speciellt sent på kvällarna. Två, jag saknade att vara med a, inte alls på ett sexuellt sätt, utan bara prata.
      Därför tog jag tag i det, träffade honom och pratade. Det var trevligt och hemskt på samma gång. Jag skrattade och grät om vartannat. Den eftermiddagen när jag kom hem, försent till i egen fest, visste jag bara att vi var tvungna att testa igen även om det skulle vara svårt, även om det skulle göra ont, även om det skulle falla ännu fler tårar. Men det var det värt, det var det verkligen. Jag sa till honom den dagen att man aldrig träffar någon vettig ute på krogen. Men den kvällen gjorde jag det, någon som verkade vettig.
        Dagen efter var jag helt säker-vi var tvungna att gå vidare. Även om jag visste det då tog det nästa två månader för mig att säga det, att öppna munnen och utrycka det jag kände. Det gick inte att börja om. Det är inte okej, att överge någon på det visset och sedan tro att allt går att ändra tillbaka som inget har hänt utan. Nu känns det bra(bättre), bara för att sommaren gav mig något annat.

Han jag träffade den kvällen kan vara k, kompis, fick mig att se, att leva, att upptäcka att det fans andra killar. Även om de inte var likadana var de minst lika bra på andra sätt.

Fredagen den 13 imorgon

Men frågan är om det kan bli värre nu!

Plugg igen

Det är vad jag gör! Pluggar, äter och sover. Typ. Roligt liv.

Spöklikt

Jag hatar det. Att åka tåg på natten, eller när det är mörkt, iallafall. Att sitta ensam i en kupé och bara ha två alternativ; att stirra ut i den bläcksvarta skogen eller ner i det skakande och ljudfyllda golvet.
    Skogen är tyst och det enda som hörs är vi, tåget som susar fram. Jag vet vart jag ska gå av - alltså vet jag vart vi är på väg men ändå känner jag mig alltid lika ängslig över att fara rakt in i mörkret. In i det okänd. Jag skulle inte säga att jag är rädd för mörker och inte heller för det okända. Men det säger väl alla? Trots att vi alla(mer eller mindre) vill kontrollera omvärlden.
     Jag menar bara att jag skulle känna mig tryggare om jag fick veta motgångarna och medgångarna på vägen, på förhand.