Spöklikt

Jag hatar det. Att åka tåg på natten, eller när det är mörkt, iallafall. Att sitta ensam i en kupé och bara ha två alternativ; att stirra ut i den bläcksvarta skogen eller ner i det skakande och ljudfyllda golvet.
    Skogen är tyst och det enda som hörs är vi, tåget som susar fram. Jag vet vart jag ska gå av - alltså vet jag vart vi är på väg men ändå känner jag mig alltid lika ängslig över att fara rakt in i mörkret. In i det okänd. Jag skulle inte säga att jag är rädd för mörker och inte heller för det okända. Men det säger väl alla? Trots att vi alla(mer eller mindre) vill kontrollera omvärlden.
     Jag menar bara att jag skulle känna mig tryggare om jag fick veta motgångarna och medgångarna på vägen, på förhand.