När jag blundar då ser jag dig framför mig. Jag kan se varje ansiktsdrag lika tydlig som när man noggrant studerar ett fotografi. Jag kan höra dig prata, jag kan höra dig skratta, så där ljudlöst som du brukade göra och ett leende över hela anisktet. Det var vackert. Du är vacker. Jag kan till och med se din personlighet ibland.
Jag försöker av hela mitt hjärta att komma vidare. Att gå vidare som de säger. Jag har gömt allt som jag har som påminner om dig i min lägenhet, raderat ditt nummer från telefonen. Slutat pratat med dig helt på flera månader trots att mitt hjärta har gått sönder långt tidigare. Slängt ut balfotot i en flyttkartong i förådet. Men vad gör det när allt, allt det här ändå finns kvar i huvudet. Jag gör allt för att komma vidare, men det går inte.
Jag kan fylla upp tystnad, ensamhet med någon annan för ett tag men jag tröttnar lätt. Jag fyller upp, plannerar, organiserar och har att göra varje minut varje dag för att slippa tänka, för att kunna tränga bort att jag saknar. Ibland så tänker jag på hur duktig jag är som inte saknar.
Sedan bryter det loss, helvetet, och jag gråter igen, så jag knappt kan andas. Igen och igen. Nu har det gått nästan 12 månader, ett år, längre tid än många andra fysiskt har varit ihop med någon. Jag är så himla glad över fina vänner man bara måste älska som har kramat och förståt.
Det är inte så att jag inte vill, jag vill verkligen gå vidare, må bra och ha ett fantastiskt liv varje dag.
Men jag undrar bara hur kan någon vara så okänslig att bara be mig att gå vidare. Så självupptagen, att bara be mig att lämna det som var mitt liv bakom mig. Så egocentrisk att inte ens försöka trösta mig när jag har förlorat min framtid.
Va min vän mot mig, utan killar. Älska mig och ge mig uppmärksamhet för den jag är. Låt killarna(eller tjejerna för den delen ;)) vänta! Vänner först och så är det bara. Det är och kommer alltid vara min åsikt. Men trots allt ont är det de här sist som gör mest ont. Värker och skaver på hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar